Krama dem gärna men betrakta dem inte som biskopar!

Påskvänner!

För kännedom citerar jag följande "biskopsord" ur den på många plan utmärkta boken Kyrkoårets gudstjänster - en inspirationsbok (Argument förlag 2013):

Mellanöstern sjuder av sägner, myter och liknelser. Kring kafébord, i gränder och basarer berätta man för varandra. Sanningen bäddas in i färggranna historier, dagspolitiken diskuteras med hänvisning till urgamla skrönor. Tolkningen är viktigare än den bokstavliga sanningen. Berättelserna om alla märkvärdigheter kring Jesu födelse är som orientaliska portar in i evangeliernas underbara värld. Med öppna sinnen kan vi inse innebörden i Jesu födelse: att han är Guds son som förtjänar vår tro och tillbedjan. (Jonas Jonson s. 49)

Innebär inte detta att Jonson ansluter sej till K-G Hammars numera berömda skrifttolkningsprincip: "Vad som verkligen hände kan vi lämna därhän"? [Och hur vet vi att Jesus är Guds son som förtjänar vår tro och tillbedjan - om det som indikerar detta är sägner, myter och urgamla skrönor? 2/2]

Låt oss lyssna till sagde Hammars "biskopsord" i samma inspirationsbok - på Femte söndagen i fastan:

I den här krönikan vill jag tala mig varm för en tolkning och förståelse av försoningen och Jesu död på korset som inte innehåller våld från Guds sida eller ett behov hos Gud av ett offer för att försoning ska kunna komma till stånd mellan människor och Gud.
[ - - - ]
Men det är som om tanken på Jesus som ett försonande offer tagit över och blivit den dominerande förståelsemodellen. "Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens", så uttrycks den tanken i episteltexten ur Första Johannesbrevet. Och våra böner, liturgiska texter och psalmer är fulla av denna bärande tanke. Men måste det vara så? (Hammar s. 105)

Sedan hänvisar Hammar till mennoniter och kväkare som goda exempel på den "ickevåldsteologi" han förespråkar. Hammar sällar sej alltså till de ganska aggressiva teologer som vill mönstra ut budskapet om Jesu ställföreträdande lidande, om Jesus som Guds syndasonande offerlamm som något slags "patriarkalt våldsförhärligande". (Jfr Ulla Karlssons attack för tre år sedan!). Och det är klart, betecknar man en gudomligt planerad försoningsdöd som något slags oberättigat eller överdrivet "våld från Guds sida", då får man ta avstånd från det mesta i evangeliet.

Det var en stor, stor miss av Argument-redaktörerna att bjuda in liberalteologiska "biskopar" att skriva i den fina boken, som förmodligen köps in av många församlingar runt om i landet. Måtte fler reagera!

Men biskop de facto Elin Öholm, som i boken skriver "något för barnen" inför varje söndag, hon var ett fynd. (Gud välsigne alla "söndagsskolfröknar"!) Så här skriver hon på Femte söndagen i fastan:

Visste ni att det har funnits en mur mellan oss människor och Gud också? När de första människorna, Adam och Eva, valde att strunta i vad Gud sa kom synden in i världen. Synd är allt vi gör som är dumt och elakt. Synden blev som en mur mellan människorna och Gud.

Men så ville Gud inte ha det. Därför skickade Gud Jesus till jorden. Jesus tog på sig straffet för allt dåligt människorna hade gjort, och dog för vår skull. Och på det viset så rev han muren mellan oss och Gud, så att vägen till Gud alltid skulle vara öppen. (Elin Öholm s. 104)

Amen! Tack Gud och tack biskop Elin! (Jfr vad lekmannabiskopen Rosenius skriver i dagens betraktelse!).

Men som sagt, låt oss så långt vi kan och förmår hålla Jonson och Hammar borta från landets predikstolar och kyrkliga inspirationsböcker! (Trots att båda är ytterst sympatiska som personer och trots att Jonson gjort mycket för att lyfta fram vår tids blodsvittnen). Låt dem istället lyssna till det evangelium de inte längre tror är riktigt sant, men som både de och vi behöver så oändligt väl.